Arkiv | november, 2013

Uppföljning

30 Nov

Jag är lite ledsen över att min pulsklocka inte har funktionen som gör att man kan kolla sin pulskurva i efterhand. Max, min och medel finns sparat, men man kan inte följa pulsen under träningen.

Idag hade jag en fundering över om min form hade kunnat återspeglas i pulsen. Kände mig mycket tröttare än igår och då sprang jag exakt samma runda. Tänkte att om pulsen varit högre, och tempot lägre eller samma skulle det kunna indikera att det pågår en inre kamp mellan goda och onda bacillusker i min kropp.

Det jag kunde se var att rundan tog 1 min längre, men jag stannade nog lite oftare under rundan (tog kort) och medelpulsen var den samma. Känns inte som det gav några klara svar. Får helt enkelt lyssna på kroppen.

Det är ändå lite roligt att analysera sträckan i efterhand. Färgerna visar tempot. Jag kan lätt relatera olika händelser till kartan. Som den gamla lösspringande hunden som tydligen tog fel på mig och någon annan, för som ägaren ursäktande sa: Han brukar aldrig springa fram så här… Men det gör ju inget. Djur och småbarn går ju aldrig att säga nej till:).

20131130-193527.jpg
Var det värt att stanna och ta kort? Jaaaaaaa!

20131130-193723.jpg

Sockrad obalans

28 Nov

Dålig nattsömn, tåligt tålamod, ett barn som behöver lusas av , ett annat ska till tandläkaren, en hög av jobb som väntar efter två dagars möte, ärenden på stan och ridning… Ja, förutsättningarna för att stråla av glädje och energi idag var liiiite mindre än annars. Och jag lyckades inte heller manipulera mig själv så pass mycket att jag kom runt känslan av frustration på ren vilja.

Uppgivenheten gjorde mig trött. Trött och sockersugen. Orkade inte stå emot utan efter en dålig lunch tryckte jag i mig en härlig stor blåbärsbulle. Sockrig, mumsig och god! Lycklig i fem minuter… Sen insikt. Va onödigt. Vilka tomma kalorier. Kroppen behövde något annat egentligen men jag orkade inte. Lyckan förbyttes till irritation. Irriterad på mig själv. Offertankar – vilka är de värsta jag vet.

Bara att inse. Fast springlusten inte direkt drog i benen visste jag att det var det enda rätta att göra mot mig själv. Ut och få luft. En stund egentid. Få göra av med lite dåliga tankar. Rensa och släppa in lite kreativitet. Och det funkade. Ganska kort runda, men god fart. 500 M hemifrån tog det dock stopp. Kroppen talade om för mig att en dålig lunch och en bulle inte funkar att prestera på. Daaaa!! Kroppen är så ärlig på det sättet. Bara att sakta ner och ta sig hem. Hem till keso och frukt – som ett sätt att säga förlåt till sig själv.

Den normala Eva börjar infinna sig och stunden i stallet blev lika bra som den brukar. Rogivande och mysig. Och jag tog en kopp kaffe med lussebulle och njöt fullt ut. I balans!

20131128-211010.jpg

Måndagstungt

25 Nov

Idag märkte jag att jag fick nästan samma inre tillfredsställelse av att städa, åka till återvinningen och småfixa allt möjligt, som jag får av ett genomfört träningspass. Kände mig så nöjd att det tog lååååång tid innan jag övertygat mig om att jag hade tid och att det inte fanns någon orsak att hoppa över ett pass. Men det blev hemma…träningscykeln fick göra en insats och så lite veckans utmaning med Malin Nylén.

Dessutom var jag tvungen att prova supermanpushups…. Såg Paolo Robert o på hans Instagram… Herregud va konstigt övning. Gör ju så ont i fingrarna!!! Impad…!

20131125-213441.jpg

Nytt Instagramkonto

23 Nov

Orsaken till att jag överhuvudtaget skriver i en blogg är ju att jag har ett ämne att skriva om – träningen. Att helt random skriva om saker som kommer upp i huvudet är inte min grej, utan mitt syfte är att belysa möjligheterna till träning även fast vardagen känns full, dess positiva påverkan, och olika utmaningar.

Jag valde att lägga det i en blogg istället för att skriva av mig på FB för att mina vänner inte skulle tröttna på mitt träningsfokus….tjat, som jag vet vissa tycker. Balansgången är mellan att inspirera och irritera är svår och smal. Antal Likes är alltid mycket högre på inlägg som handlar om total dekadens i soffan än om en tidig morgonlöpning. Jag vill att de som är nyfikna ska leta sig fram till det jag skriver i sin egen takt. Jag vill inte skriva någon på näsan…bara smygpeka ut en möjlig riktning 😉

Av samma orsak väljer jag nu att ha två Instagramkonton. Så att de som följer mitt träningskonto gör det för att de är intresserade och vill bli inspirerade. Jag vill kunna lägga ut bilder på löprundor, träningssaker, veckans utmaning, mm utan att fundera på om mina vänner snart ska tröttna. Fundera på om det är för provocerande…

Så alla Instagrambitna…välkomna hit: @evasmotionskamp !!

20131123-103704.jpg

Kontorslivets faror

22 Nov

Läste en artikel idag. Vet inte hur jag hittade den men den handlade om kontorslivets nya risker…

Den moderna tekniken kan invalidisera dig. Musarm är bara förnamnet. Gamnacke, mobiltumme, laptopsot, ipodöron och skärmögon är i dag en realitet. För att inte tala om teknikstress.

Råden för att undvika dessa åkommor är ofta att ta paus…men stort fokus läggs ändå på faran med själva tekniken. Det känns som att det är lättare att lägga skulden på faktorer utanför oss själva. Som ett försvar.

Visst är det säkert inte nyttigt med strålning och värme, men stor del av problemen kring ergonomin äger vi ändå själva. Kontorsarbete i sig är inte nyttigt. Bara sitta på en stol hela dagarna…det är inte kroppen byggd för. Oavsett teknik ikring. På mitt jobb har vi pausgympa varje dag. Men det är alltid samma tappra lilla skara som deltar. De andra…är de immuna? Jag menar absolut inte att det ska vara obligatoriskt att delta och det kan vara jobbigt att röra sig i grupp (tycker jag själv) men att iaf se sin egen roll i sitt eget välbefinnande borde vara obligatoriskt. Annars är det svårt att klaga.

Ibland kanske man också kan se tekniken som en möjlighet? Skaffa en digtafonapp!

http://www.kollega.se/index.cfm?c=18678

20131122-214316.jpg
Benböj med datorskärm 🙂

Pass-slakten

17 Nov

Nej det är bara att inse – jag trivs inte med gruppträning där alla ska springa runt i samma sal och göra diverse övningar. Jag var på Intervallflex idag. Bra träning men för mycket tankar på vad alla andra gör. Hur jag ska komma runt den långsamma damen framför, eller hänga med den där stilsäkra fitnessmonstret där framme? Råkar se mig i de överdimensionerade speglarna och undrar varje gång vem den där långa, kantiga och obalanserade människan är. Någon som iaf borde göra något åt sitt hår. Nej, hade det inte varit för Pass-jakten hade jag aldrig varit där.

Nr 7 av 12 är vunnen och jag längtar tills jag kan lägga fokus på favoritpassen igen. De som går tidiga morgnar och där man sätter sig på en cykel eller ställer sig på en cross och bara kör. Det enda gruppasset jag gillar är nog boxning. Det går inte att inte älska.

20131117-212644.jpg

Saturday evening run

16 Nov

Tycker det är skönt att ha träningen gjord på morgonen eller fm på helgerna. Men idag blev det inte så. Annat kom vägen och det drog ut på tiden. Tillslut blev klockan halv fyra innan läge infann sig för Sinnika och mig att bege oss ut.

Stor måne, blåst, 12 grader varmt. Det var som gjort för 8 km runt Osets naturreservat. Mörkret föll, men det känns ok om man är två. Månen speglade sig i Hjälmaren…. Det var nästan värt att vänta så länge på träningstillfället ;).

20131116-193250.jpg

Hej och godmorgon!

15 Nov

Detta har kanske inte direkt med motionskamp att göra, men hör ändå väldigt mycket ihop med vardagsinspiration.

I morse kom jag på cykeln till jobbet. Alldeles vid cykelstället står två personer och röker. Vi jobbar på samma arbetsplats men inte med samma saker eller på samma sektion. Pratar aldrig med varandra – men ändå – vi vet vilka vi är. De fortsätter bara prata med varandra och ägnar mig inte ens en blick. Jag känner direkt hur irriterad jag blir. Demonstrativt säger jag HEJ när jag går förbi. Riktigt känner humöret sjunka och blir dessutom irriterad på mig själv att jag låter mig påverkas.

I dörren möter jag en städerska. Hon håller upp dörren för mig. Ger mig ett leende och hälsar artigt. Så – hopp om mänskligheten igen. Hamnar nästan på neutralläge igen. Kommer till min tillfälliga arbetsplats där vi sitter under ombyggnationen. Möter en tjej i pentryt. Vi jobbar inte heller ihop, har aldrig pratat med varandra. Hon ser mig i ögonen, lyser upp, ler och säger: ”Hej och godmorgon!!” Så enkelt, men fullt av äkta vänlighet. Ett Hej hade räckt, men hon kostar även på sig ett Godmorgon. Inget konstigt utan bara mänskligt. Men det kändes så bra. Hon var just då världens bästa människa i mina ögon och jag var världens gladaste.

Kanske ett fånigt inlägg, kanske påverkades jag ovanligt mycket ner och upp just idag av olika orsaker…men ändå. Tål att tänka på!

By the way, I’m wearing the smile you gave me

Finns viljan brukar tiden infinna sig

13 Nov

På jobbet får jag ofta representera alla som tycker om teknik och sociala medier och därmed förklara (försvara) hur man kan lägga tid på det och hur man kan bry sig. Senast igår diskuterade jag Instagram med en person som sa sig vilja använda det mer men ”inte förstår hur jag har tid med det!!”

Jag försöker förklara att allt är vad men gör det till. Att ögna igenom ett flöde behöver inte ta mer än 5 min om dagen. Men ändå når jag inte fram…för personen ifråga har bestämt sig. Bestämt sig för att andra saker är viktigare och får ta tid istället. Och det tycker givetvis jag är ok. Men då handlar det inte om att INTE HA TID, då handlar det om att VÄLJA att inte prioritera det.

Samma person tycker dock om att träna. Något som många andra definierar som något man inte har tid med. Det får jag också ofta höra. Återigen…allt handlar om val. Och vi gör alla olika val. Dessa måste få vara frivilliga och som vuxna människor måste vi inte att det just handlar om val – vi är inte offer under TIDEN. Det är bara en faktor att förhålla oss till.

Alla gör sina val. Man kan inte döma dem för det. Vem bestämmer vilka val som är rätt? Jag kan bara inspirera andra genom att visa hur mina val påverkat mig på ett bra sätt – visa på möjligheterna.

20131113-214202.jpg

Vikten av en träningskompis

12 Nov

Någon som messar fem minuter innan passen på Friskis kan bokas och undrar vad vi ska gå på. Någon som erkänner att hon inte känner sig pigg, men vill ändå prova för min skull. Någon som föreslår morgonlöpning fast hon egentligen är morgontrött. Någon som har steppbrädan på högsta nivå fast man inte behöver och tvingar således mig att göra detsamma…man vill ju inte vara sämre. Någon som erbjuder sig att följa med på långpass. Någon som tycker det är skönt att jag är med när vi möter hundar eller skumma män. Någon som hjälper till att testa gränserna. Någon som är så jävla envis så hälften vore nog. Någon som blir inspirerad av det jag gör. Någon som ger träningskläder som födelsedagspresent. Någon som är starkare än mig uppför. Någon som vet hur svårt det är att pussla ihop hela vardagen men väljer att se möjligheterna.

En sådan träningskompis borde alla ha.

Kan villigt erkänna att jag ibland tycker om att springa helt själv. Gå in i egna tankar och rensa upp. Men att kunna kombinera det med en riktigt bra träningskompis är det bästa. Jag har det bästa! Jag har Sinnika…

20131112-210539.jpg