Perspektivkamp

5 Mar

Nyss tyckte jag det var viktigt om jag springer kilometern på 5.45 eller 5.24, hur många kalorier det är i en semla eller varför ungarna inte kan plocka upp smutsklädena från golvet i sina rum. Nu tänker jag mer så här: jag kan springa, jag är hälsosam och jag har barn och de är friska.

Vad har hänt?
Jo, för någon vecka sedan såg jag trailer på SVT om ”Jills veranda” och hennes besök av Kristian Gidlund. Tänkte direkt att jag inte skulle klara av att se det. För jobbigt och ledsamt. Jag vill helst bli underhållen då jag ser på film eller TV. I går kväll såg jag dock inlägg på Twitter om att man MÅSTE se det. Satt på hotellrummet och tänkte att det ändå skulle vara värt att testa. Det är ju bara att stänga av…

Jo, just. Från första minut fängslade både Jill och Kristian mig. Det var varsamt, mjukt, trevande. De trevande kring hans sjukdom och det faktum att han var döende. Kristian verkar varit en verbal och klok människa av rymdstora mått. Musiken i programmet ramade in magin. Kristians kärlek till hästar var fascinerande och med hans känslosamma sätt i deras närhet såg han ut att komma dem närmare än många ”hästkännare” bara kommer få drömma om resten av sina liv. Givetvis omfamnades allt av tragiken och det var länge sedan jag grät så intensivt som då.

För ett tag sedan hade Malin Nylen (malinnylen.com) en fråga i sin blogg om hur man kan sätta färg på vardagen. När Kristian i programmet berättar om att saker han skulle vilja uppleva är att lära sig hur man bäst packar en kombi inför en semester och om man ska hälsa på släktingar kring en klämdag… Då inser jag vilka gigantiska olika perspektiv det finns att se på tillvaron. Att en sådan genomhärlig persons önskan är att få göra det jag tycker är måsten. Att många inte ska få uppleva det jag tycker är vardagsbekymmer.

Jag vet att det är klyschigt att säga att man ska leva som att alla dagar är den sista. Givetvis går inte det och man faller in i en vardag. Jag är en realistisk person och vet att program som detta faller i glömska och jag kommer irritera mig över smutstvätten på ungarnas golv massor av gånger igen, jag kommer avstå en semla fast jag egentligen vill sluka den hel och jag kommer vilja springa fortare och fortare. Men det jag verkligen tror och hoppas är att Kristian satte sådana djupa spår i mig att hans öde ska hjälpa mig att vara tacksam över detta.

I morse vaknade jag med svullna ögon och tungt huvud. Vid den vanliga kollen av sociala medier upptäckte jag att dottern skrivit ett meddelande till mig. Det finaste man kan tänka:

”Till dig mamma! Älskar dig mer än livet! Förlåt för att jag är den jobbiga tonåring jag är, kan inte riktigt låta bli. Men vill att du ska veta att även fast jag går runt med mobilen eller ligger inne på mitt rum älskar jag dig mer än allt annat ❤”

Till det fick jag en länk: http://www.youtube.com/watch?v=dl8j0PKeGFI

Jag tror inte det var en slump att denna hälsning kom just nu…tror det varit en ängel inblandad.

20140305-202005.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: