Arkiv | maj, 2014

Källkritik i köket

28 Maj

För några dagar sedan hörde jag en kollega fascineras över de nya frukostkexen hon köpt. ”Det är bara 55 kalorier per styck och de är ju såååå goda. Det är ju som att äta godis. Men de är nyttiga… Det var nått om att de ger energi länge. Det visade en kurva på förpackningen.”

Jag kände mig direkt skeptisk och skulle där och då vilja diskutera detta djupare, men känner att jag inte har koll. Näringslära är verkligen ett svart hål för mig. Jag vill lära mig mer och har flera gånger försökt, men inte tagit mig den tiden det behövs för att få kunskapen att landa.

Några dagar senare var jag på Willys och handlade. På en strategiskt utmärkt placerad pall med klatschigt specialpris stod BelVitas frukostkex, nej förlåt: Breakfast, heter de. Innan jag ens reflekterat över att det var de kexen min kollega pratat om hade en förpackning hamnat i min vagn. Förpackningen utstrålade sundhet och förtroende. ”Värt att testa”, tänkte jag. Och testen genomfördes direkt vid hemkomst. Det var då jag insåg att det var de omtalade kexen….sååååå söta. Som godis. Med samma effekt: Jag ville genast ha ett till.

Samtidigt blev jag arg. Arg för att det är så lätt att få oss konsumenter att bete oss som marionetter. Rätt använda ord som ”Vi brinner för morgonkex”, orange färg som triggar aptiten och lite diagram som får oss att tro på budskapet att ”kolhydraterna frigörs under 4 timmar” så är vi fast.

Som analytiker vill jag dock inte bara gå på känsla och förfäras över detta…utan fakta och källkritik är för mig som pensel och färg för en konstnär. Hur illa är det egentligen? Om jag jämför med Wasa havre som jag äter varje morgon…jag kanske också är lurad ? Så nu ser jag detta som en chans att lära mig mer om kolhydrater och att ta reda på mer innan jag tycker till. Detta inlägg har tagit många dagar att skriva :-).

Så här ser innehållsförteckningarna ut för de båda produkterna:
På frukostkexen står det klart o tydligt att kolhydraterna består av sockerarter och stärkelse. På Wasa havre står bara andel sockerarter…vad är resten? Är det självklart för alla andra utom jag? Nåväl…bara att sätta sig i skolbänken igen, i Googleskolan…:).

20140529-115706-43026952.jpg

Jag har nu lärt mig att kolhydrater består av sockerarter, stärkelse eller kostfibrer. 1 gr kolhydrater motsvarar ca 4 kcal.

  • Sockerarter: mono-och disackarider. Dessa är enkla molekyler som är lätta för kroppen att ta upp i blodet. Söta och lättsmälta. Bland annat fruktos och glukos.
  • Stärkelse: polysackarider, dvs en lång kedja av monosackarider. Desto längre den är desto mindre söt och svårare att bryta ner. Viss mat ändrar sig till att, via en mognadsprocess eller beredning, få kortare kolhydratkedjor. Till exempel frukt som mognar, potatis som kokas och kanske sedan mosas.
  • Kostfibrer: räknades förr inte som kolhydrater avseende föda, eftersom människan inte kan ta upp näringen. Detta verkar dock ha ändrats eftersom viss näring tas upp i tjocktarmen. Dock räknar man bara hälften av kaloriintaget per gr.

Åter till innehållsförteckningarna. Enligt min hobbyundersökning borde det som inte är sockerarter i Wasaknäcke då vara stärkelse, dvs 59,5g. Förmodligen är man bara tvingad att uppge sockerarternas andel. Så i frukostkexen är det 33% det vi kallar socker och i havreknäcke 4%!!! Tvärtom är det 67% stärkelse i kexen och 94% i knäckebrödet.

Ska man få reda på fördelning snabba och långsamma kolhydrater blir det än mer komplicerat. Det finns varianter av både sockerarter och stärkelse som bryts ned skakat resp fort. Men det verkar ändå som att de flesta stärkelserna tas upp långsamt i blodet och det mesta av sockerarterna fort. Jag lägger med en superbra bild jag hittade på http://tranastyrka.se/alla-kolhydrater-ar-inte-skapta-lika/.  Jag har dessutom sökt på om det finns gränser för då man får marknadsföra en produkts långsamma kolhydrater…men inte hittat nått.

20140529-114818-42498890.jpg

Det känns som det krävs en miniutbildning till kemist för att reda ut exakt vad som ingår i produkterna. Det övergår min ambition lite. Jag får nöja mig med att nu, efter 44 års matintag, äntligen veta vad kolhydrater är. Eftersom även fettmängden skiljer rejält mycket mellan produkterna får det vara nästa energikälla att fokusera på i googleskolan.

För att bedöma helheten av ett livsmedel måste man ju också ta hänsyn till vad som mättar mest. Hur mycket mättnad man får per näringsämne? Eftersom kexen väger i princip lika mycket känns jämförelsen dem emellan i 100g som användbar. Sen tycker jag att Wasa Havre mättar mer… eller så är det bara så att man blir mer nöjd av en eller två skivor. Efter samma mängd av frukostkexen har ju sockerkicken just rusat till och eftersom de strategiskt är förpackade i små enheter om 4 i varje, så blir det ju lätt det som blir ”normalintaget”.

Var och en får givetvis stoppa i sig vad man vill på morgonen. Men att göra det utan kunskap är ju som att spela lite rysk roulett med sin hälsa. Det är lätt att fatta medvetna beslut när näringsinnehållet är uppenbart, typ som för godis eller grönsaker. Men alla andra livsmedel…allt dolt innehåll, all aggressiv marknadsföring… det är utmaningarna!!

Jag kommer fortsätta äta Wasa havre till frukost och frukostkexen kommer eventuellt få komma fram till kaffet, som fikabröd.

Källor:

http://www.livsmedeslverket.se

http://www.kolhydrater.se

http://www.kolhydrater.org

http://www.wikipedia.se

 

 

 

 

Annonser

MITT Göteborgsvarv

20 Maj

Här kommer ett låååångt egoinlägg som är tänkt att fungera som min dagbok, checklista inför eventuella liknande prövningar framöver och en fint minne över en milstolpe i mitt liv. Så det måste vara med den varningen framför ögonen ni nu eventuellt fortsätter läsa…

Förutom ett vårrus och tjejklassikern för 12 år sedan har jag aldrig varit med i några lopp. Så varför jag plötsligt fick för mig att anmäla mig kommer jag inte ens ihåg nu, särskilt som ingen av mina vänner skulle med. Det blev på nått vis min grej. Min grej som förstagångslöpare utan seedning, i startgrupp 24 av 25…kl 15.53. En riktig amatör.

Själva träningsförberedelserna inför Varvet har jag skrivit lite om här redan. Sista månaden har dock inga andra tankar kunnat läggas på annat än jobb, träning och familj. Det har liksom varit nog för mig – för trångt i hjärnan – och därmed heller ingen plats för bloggande. Som tur är hann jag boka en plats på SJs Löpartåg, innan min hjärna förvandlades till mos. Så här i efterhand var den bokningen ett väldigt bra beslut. Stor fördel att slippa en lång resa med bil, trafikproblem och massa väntan på plats för resten av familjen. Istället var det bara att sätta sig på tåget, startkittet med nummerlapp och chip fanns redan ombord och det fanns gott om tid för egen vila och uppladdning. Tack SJ!!

Jag hade tänkt lägga mer tid på förberedelser inför Varvet sista veckan, men det blev sista eftermiddagen. Då var det hög tid att bestämma outfit utifrån väder, kolla kommunikationer inne i Göteborg, få en uppfattning om hur banan går, käka pasta, göra en spellista, planera mat och hur värdesakerna skulle hanteras under tiden, mm, mm. Det sista jag gjorde på kvällen var att måla naglarna…är det fest så är det!!

Frukosten bestod av en och en halv portion havregrynsgröt, mosad banan och chiafrön. På tåget åt jag en medhavd macka. Lunch hade jag tänkt äta eller köpa med på centralen, men vi blev lite sena och då konduktören ropade ut att ”det här kan ta tid” blev jag orolig (tror alltid jag ska hamna i tidsnöd) och köpte en pasta-rätt i bistron. Dessutom blev jag lite uppstressade av att se de andra löparna i tåget med extrem ”det här har jag gjort massa gånger förr”-uppsyn äta pasta, bananer och godis till höger o vänster. Det slog mig inte förrän långt senare att de förmodligen startade ett gäng grupper, och därmed flera timmar, före mig.

Vi blev inte så sena utan kom fram runt halv tolv. Jag begav mig direkt till startområdet…så jag inte skulle BLI SEN. Som äkta närking vet man ju aldrig:). Och lite rätt tänkt var det, för det var sjukt mycket folk som skulle med spårvagnarna till rekommenderad hållplats. Stod packad som en sill men var ändå glad att vara med. Dessutom mätt och därmed nöjd över att jag hade läget under kontroll…så är jag. Vill ha kontroll.

Framme på startområdet hade jag god tid på mig att spana in läget, kolla var väskinlämningen var, inse att toalettköerna verkligen var sååååå långa och att de tog sååååå lång tid som jag hört talas om, och att njuta av dagen. Framåt 13.00, lagom till starten för eliten, fyllde jag på med en kanelbulle och en banan…för att jag tyckte det kändes rätt. Kändes som jag såg ut att ha koll på läget där jag stod och kollade storbildsTVn – typ ”så här brukar jag ladda upp”.

20140521-083858-31138134.jpg

Äntligen var det sedan dax för startgrupp 24 att få ge sig iväg. Laddade stod vi vid snöret, styrkta av uppvärmningstjejernas något för invanda fras ”ni är den bästa gruppen”. Men jag var lite orolig just då. Tyckte jag kände mig konstig. Lite matt och började fundera på min uppladdning. Borde kanske druckit mer, ätit annorlunda, suttit mer i skuggan…. Nåväl, för sent. Gruppen sprang och jag med den. Kollade pulsklockan efter några hundra meter och oron växte. FÖR HÖG! Vad händer? Kände mig dock inte trött utan misstänkte att jag drabbats av den klassiska ”start-sjukan”: adrenalin och för högt tempo. Jag tvingade mig att lyssna på musiken i lurarna där jag strategiskt inlett spellistan med ballader – just för att dra ner tempot i början. Tvingade mig att inte bli stressad över alla som springer om. Och det gav effekt. Pulsen gick ner vilket kändes tryggt. Kroppen svarade som den skulle. Nu var det bara hjärnan som skulle göra sitt. Bara resten kvar…

Jag har mest sporadiska minnen, eller snarare känslor, från loppet. Passeringen vid första 5 när jag inser att det gått riktigt fort och känslan när tempot stabiliseras och det börjar bli jag som springer om. Förvåningen över den branta stigningen över första bron och insikten om att jag borde kollat banskissen bättre. Vattenduscharnas välbehövliga svalka som varje gång fick mig dra efter andan. Irritationen över grillars tjocka matrök (som jag normalt älskar). Svårighet att hitta spår och att hela tiden vara beredd på att behöva veja och sicksacka sig fram. Alla budskap på medlöparnas ryggar. Fokuset på det jag hade framför mig, oförmågan att ta in det som händer utanför banan. Asfaltens lager av pappersmuggs-sörja vid vattenstoppen. Glädjen av Inter-Sports stora väggskylt ”Nu är det bara 6 km kvar”. Avenyns svaga lutning uppför som då kändes som en bergsbestigning. De sista två kilometrarnas smärta i knät.

Glädjen vid målgång var givetvis stor…och SKÖN. Jag klarade det! Och dessutom på min drömtid: 2 tim (och 22sek… ).

tider

Girigt plockade jag åt mig en banan och en kexchoklad. ”Det här är jag värd!”. Samma sak med medaljen…en nästan barnslig glädje. Grattismessen började rulla in och jag var så jäkla nöjd.

20140521-083701-31021131.jpg

Men njutningen fick vänta lite. Eftersom jag startade så sent var jag i lite tidsnöd tills tåget skulle gå. Iaf med mina mått mätt. Oavsett vems mått man använder var det dock bara att glömma dusch. Lång kö är en underdrift. Fanns inte tid att ställa sig där. Jag fick betala en en femma till indrottsförening med lokal inom området för att låna deras toalett och blaska av mig hjälpligt. Hade jag vetat om kaoset vid spårvagnarna och bussarna hade jag kanske till och med väntat med ”snabbduschen” till tåget. Det var nästan omöjligt och förstå hur de tänkt det skulle fungera. Paniken stegrades en aning. Jag orkar inte missa tåget!!! Det går inte…

Efter overklig tur och lite vassa armbågar var jag med på en buss. Ståendes trångt i värmen, utan mat sedan länge, med ett halvmara i kroppen – kändes att det inte var optimalt. Väl på centralen hade jag tänkt bunkra upp med massa välförtjänt energi, men aptiten var helt borta. Kände bara ett behov av dricka och salt. Så en drickyoghurt, vatten och nötter fick sakta fylla på min kropp under hela vägen hem. Mer än så funkade inte.

På tåget dök Aftonbladets Supernytt upp i telefonen och aviserade att en person dött under dagen. Vid målgång såg jag en stor hjälpinsats för en person – kanske var det han? Det berör… Oavsett orsak det händer. Det berör att se många människor som mår dåligt. Även om det för de allra flesta bara handlar om behov av återhämtning. Det berör att höra ambulanser tränga sig in i folkfesten. Det får mig att inse att det jag gjort påverkar kroppen mycket och att det är så viktigt att lyssna på signaler. Jag är ingen van löpare och Varvet var det längsta jag sprungit ever, i ett för mig bra tempo och med solen gassande. Det måste man ha respekt för.

Nu har det gått några dagar och jag känner mig mer som en löpare än jag någonsin gjort. Jag funderar på framtiden. Vad är nästa mål? Är det ett maraton? Lite sugen är jag allt… I alla fall verkar det bli ett Göteborgsvarv nästa år igen, för nu vill dottern plötsligt följa med. Inspirerad :).

20140521-084347-31427694.jpg