Motionskamp

Jag hinner aldrig läsa böcker. Eller…egentligen gillar jag inte när man säger att man inte hinner saker och ting. Egentligen handlar ju allt om prioritering. Så, jag formulerar om mig: jag tar mig inte tid att läsa böcker. Och då jag gör det – i sängen innan släckning – så somnar jag efter en sida. Svårt att få sammanhang i böcker på det sättet. Ett steg fram och två steg bak.

Därför kändes det bra när jag tog itu med saken för några veckor sedan inför mitt första riktigt långa pass. Jag såg en möjlighet till en bra kombo och laddade hem en ljudbok. Satte på ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Den passade utmärkt till det passet och har följt mig sedan dess på långpass och till och från jobbet. I går var det dax för sista lyssningen. Hade 35 min kvar när jag gav mig iväg i lugnt tempo. Upplösningen fängslade mig och de allt oftare förekommande sorgliga partierna gjorde halsen tjock och försvårade flåsandet.

Tystnaden efter bokens sista ord fick fyllas med musik. Jag växlade till en löparlista i Google Play music. Är man en svikare om man testar nytt bredvid Spotify??

Det jag egentligen vill komma till med detta invecklade inlägg kommer nu: Jag blev tydligt varse om att böcker är för riktigt långa pass med lågt tempo och musik är för kortare pass och högre tempo. Skillnaden i fart som ramlar ner från huvudet till benen blev idag påtaglig. För ett pass som bara ska bli 8 – 9 km ( känns overkligt att kommit till att kalla det ”bara”) är boktempot för sakta. Massor av kraft fanns kvar i benen efter bytet av underhållning och det var dax att trampa på.

Nu återstår att fixa spellistor som jag är nöjd med (nästan svårare än att ta sig runt rundan) och att hitta en ny bok som får mig att längta efter långpass…För idag är det lååååååångpass.

Taggar:Långpass, Löpning, Ljudbok, Musik, Tempo